Hade inga jätteförväntingar när Engelsmannen var hemma i Sverige över julen. Hade visserligen bestämt mig för att jag ville ha reda på lite vart han stod. Men att det skulle bli så mycket ”deep shit talk” som det blev, var en oväntad överraskning. Och att det var han som tog upp ämnet kändes väldigt skönt. Det var intensiva dagar med mycket känslor. Positiva känslor, men som följdes av många  frågor. Situationen är ju inte helt okomplicerad. För det första är han ju ganska många år äldre än mig. Trodde, ärligt, aldrig att jag skulle kunna bli intresserad av någon som var såpass gammal. (Nu vet jag bättre!) För det andra har vi avståndet. Han bor i England. Och det tredje, han har en sambo. Förhållandet har iofs varit på upphällningen ett tag, men ändå. När vi pratade igår sade han att han börjat diskutera med sin sambo. Låter på honom som att han bestämt sig för att flytta hem till Sverige igen. Men jag vågar inte ropa hej förrän det är spikat att det blir så.

Sanslöst att man kan ha så mycket känslor för någon som man inte känner så väl. Vi har iofs känt varandra sen i somras, men eftersom han inte bor här har vi ju inte träffats så många gånger. Och vi har aldrig förut pratat om hur vi känner för varandra. Tycker om honom så otroligt mycket. Vet inte när jag senast kände så här för någon. Känns underbart men samtidigt skrämmande. Jag vill bara säga till honom att jag älskar honom. Det är en stor sak för mig. Under mitt snart 30-åriga liv har jag endast sagt det till en person (borträknat familj och vänner då), och det var min fd sambo som jag var tillsammans med i 8 år. Men det är snart 6 år sedan vårt förhållande tog slut. Finns inte ens någon jag träffat efter det som jag velat säga det till.